Hemlängtan i diktform

Litteraturrecension i GP 26 oktober 2017 

...

Ljusets spindel förtjänar att bli läst på sina egna villkor, som vittnes-, beredskaps- och nu minnesdikt, skriver Ulf Eriksson.

Sverige är ett av de drygt 110 länder som har erkänt Kosovo sedan landet bröt sig ut ur Serbien år 2008. När nu Serbien hoppas bli medlem av EU år 2020 ökar trycket på Kosovo att dra om sina gränser. Den i Sverige exilerade, kosovanske författaren Rizah Sheqiris beslut att nu, tjugosex år efter det att boken först utkom i Prishtina, publicera sin diktsamling Ljusets spindel i svensk tolkning, kan nog delvis ses mot denna bakgrund.

Det handlar om expressiv motståndsdikt där den serbiska ockupationen av Kosovo förbannas, men det är också fråga om en innerlig, ofta starkt idealiserande nationalistisk uppbyggelsepoesi. Sådan dikt kan kännas ovan i svenska läsares öron. Vår tradition av återhållsamhet och kondensering lämnar ju rätt lite utrymme för rader som frambesvärjer fosterlandets återuppståndelse i vändningar som dessa:

/.../
på en äng med röda blommor
kommer att som i sagans värld
en brud med vit slöja långsamt vakna
– fosterlandets brud"

Så har vi inte heller varit i krig på sekler och vår nationalkänsla är mångomvittnat utspädd. Ljusets spindel förtjänar att bli läst på sina egna villkor, som vittnes-, beredskaps- och nu minnesdikt. Även om en del känns övertydligt och fyrkantigt erbjuds ändå många dikter av allmängiltig intensitet.

I ett viktigt motivmönster används arkitektur som metafor för både hemlandet och den egna kroppen. Barndomshemmet är en ruin, men "den dag solen letar sig in i skumma vrår/ kommer historiens hjul att rodna/ och vika sig ner i stoftet". Solen är en annan ständigt återkommande protagonist. Ibland är den liten som ett ägg i ett fågelbo, ibland fördelas dess ljus till själva livets princip.

En spännande komplikation är också idén om det nät titelns ljusspindel väver. I detta nät möts den obevekliga tiden och det bräckliga rummet. I de gåtfullare, tvetydigare bilderna blir motståndsenergin väl så stark som i de där fosterlandskärleken ensam får bestämma allt.

/Ulf Eriksson  

 

30 nov 2017